Blandade känslor.
Jag velar mellan att åka och att stanna hemma... Jag VILL plugga musik (det har varit min dröm sen jag var liten), men allt känns så komplicerat. Jag gör fel hela tiden och villar bort mig. Visserligen så går jag vilse här hemma med, men det är annorlunda. Här känner jag mig trygg. Det gör jag inte i London. Men ändå VILL jag åka fastän jag vill stanna hemma. Låter det konstigt?
Jag önskar jag kunde ta med mig familj och vänner ner. Det vore perfekt. Då blir det som hemma fast i utlandet. Eller så vill jag ha någon med mig som kan hålla mig i handen vart jag än går. Det fungerar i min fantasi, men i verkligheten är det näst intill omöjligt.
Var på banken idag förresten. Hur bra vore det inte om man kunde öppna ett utlandskonto genom banken här? Då skulle allt bli mycket enklare! Det var vad jag tänkte när jag tog min nummerlapp och slog mig ned i "väntrummet". Positiva tankar sköljde över mig medan jag väntade och väntade på att mitt nummer skulle ropas upp. När det var dags skuttade jag (kanske inte riktigt) till kvinnan bakom skrivbordet och hälsade glatt. Mitt glada humör varade dock inte länge, för efter jag ställt min fråga så bemöttes jag av ett hånflin och fick ett nedlåtande svar; "Neej, det kan man inte. Det får du ta med banken i London...". Men jag höll masken och log och tackade för hjälpen. Sen skuttade jag därifrån. Kanske var jag lite röd i ansiktet, men det talar vi inte om. Så vitt vi vet så var det rougen.
Jag säger bara en sak: Frågar man inte så får man aldrig veta!
Bye
